Den senaste månaden har jag kastat mig in i begreppet “webb 2.0” och genomgått en resa från en punkt där jag kände mig ganska klar över vad det innebar, via en period av total förvirring över vad som egentligen är “webb 2.0” till att landa i en ny och fördjupad kunskap där jag insett saker som jag missat förut. När jag tittar tillbaka på den här utvecklingen så är det bara att konstatera att det är den klassiska läroprocessen jag gått igenom, men det förminskar inte känslan av upplysning när man plötsligt förstår.
I den bok som delvis fungerat som kurslitteratur, “Blogs, Wikis, Myspace, and More: Everything You Want to Know about Using Web 2.0 But Are Afraid to Ask”, skriver författaren Terry Burrows om webb 2.0 att begreppet inte refererar till en teknisk uppdatering av webben (vilket är fallet när programvara förses med en ny versionsnumrering). Istället, skriver Burrows, att webb 2.0 refererar till förändringar av hur webbsidor designas och förändringar i användarnas beteende.
Själv hade jag före kursen en klar bild av webb 2.0 som det förstnämnda, att det handlade om webbtjänster som betedde sig som program, att programmeringsspråket AJAX var en viktig beståndsdel i webb 2.0-tjänster och att flytta själva arbetet man utförde från datorn till webben, eller molnet som det ibland också kallas.
Ögonöppnaren för mig när jag i den här kursen fördjupade mig i frågan var att jag insåg att användarnas förändrade beteende är en mycket större, och viktigare faktor för vad webb 2.0 är. Alltså att de framgångsrika webbtjänsterna på 00-talet består av material som användarna själva skapat och de följder det får, som till exempel hur “intelligenta kollektiv” skapar ny kunskap och nytta.
Ytterligare en insikt var kunskapen om hur användarna kan sägas äga webben i och med webb 2.0. Det här är något som är mer flyktigt och svårgreppbart, men när jag har fördjupat mig i texter om webb 2.0, läst och lyssnat på podsändningar om webb 2.0 så har jag stött på en kultur där användarna, som förvisso ofta skapat innehållet, vill vara med och påverka hur webbtjänsterna används.
Ett bra exempel på det är den proteststorm som i februari 2009 tvingade det sociala tjänsten Facebook att backa från de förändringar man gjort i användarvillkoren. I de nya användarvillkoren, som också förändrades utan att tjänsten redogjorde för det, stod det att allt som skapades av användarna tillhörde Facebook. Efter en massiv proteststorm från sina användare tvingades Facebook backa, efter bara någon dag (här skriver Facebooks grundare Mark Zuckerberg själv om det på Facebooks blogg).
Så när man ska fundera över vad webb 2.0 kan innebära i framtiden så är det just användarnas roll som är intressant, tycker jag. Den tekniska utvecklingen kommer alltid rulla på, med häftigare och bättre tjänster. Men hur kommer de som producerar webbtjänsterna att hantera användarna? Ser man användarna som något som gör mer än skapar innehåll åt en, eller är mottagare för reklam?
Jag tror, och kanske till ganska stor del hoppas, att de företag och producenter av webbtjänster som lyckas i framtiden är de som förstår värdet av gemenskapen och vi-känslan bland webbens användare. Det är styrkan i webb 2.0 som jag hoppas lever vidare.
